Trötthet och dagisrapport

Den här tröttheten är inte att leka med. Huvva. Är som om någon slog mig rejält med en gummiklubba i huvudet för drygt en vecka sen. Lite samma som i början av graviditeten då jag väntade Emil. Med tanke på hur blodet forsade är det inte konstigt att jag fick en enorm järnbrist. Jag knaprar hemofer så det känns som det sprutar ur öronen, men än känner jag inte av någon förbättring.
Det är den här känslan att man skulle vilja göra som Emil gör när han inte får som han vill - att vilja lägga sig på mage på golvet och störtböla... :-)

Det går i alla fall lätt att lämna honom på dagis nu. Han verkar gilla sina dagisfröknar och blir numera inte ledsen när man lämnar honom. Lite separationsångest har han nog för det är riktiga bamsekramar man får när man ska lämna honom. Flera stycken, men sen när dagispersonalen tar över ler han mot mig och vinkar glatt. Skönt för mammahjärtat att inte behöva lämna en ledsen kille med panik i blicken!! Så mycket bättre magkänsla när man kan vinka glatt åt varandra istället!
Fast ändå...tänk om man hade råd att vara hemma med honom!! Jag vill inte missa allt han lär sig!
I förrgår gick han sina 4-5 första steg utan att hålla i sig... Han har ju liksom inte sett vitsen med att gå, eftersom han är så himla snabb på sitt rumphasande/hoppande. Han har tagit något enstaka steg hemma bara. Han vill inte ramla så nu när han ställer sig upp på golvet utan stöd är han jättestadig och när man håller honom och han går behöver han inget stöd, mer än det moraliska stödet att få hålla i handen. Men de här första stegen vill man ju vara med och uppleva!! Det och mycket annat.
De är priviligerade de som jobbar på dagis, som får vara med våra underbara ungar!! :-)

Dagisångest och längtan

Ja, så var det slut på föräldraledigheten då. Imorgon ska sambon på inskolningssamtal och därefter påbörjar jag inskolningen på torsdag. Jag viiiill iiiiiinte. Jag vill ju vara hemma med lillkillen. Få träffa honom hela dagarna och se hur han utvecklas. Han lär sig ständigt nya ord numera.
Han säger numera attä (katten) och häch (hästen) och så ajajaj också såklart. Pa (pappa) och Appa (mamma) ingår också i vokabulären. Men han vet mycket annat. Lampan, dörren, bordet, taket, näsan och öronen vet han var de finns. Han lär sig så himla snabbt! Jag vill inte lämna bort honom hela dagarna *snyftar*. Jag kommer ju missa MASSOR! Det gör jag ju redan i och för sig eftersom vi arbetar halvtid numera, men då får ju åtminstone pappan umgås med honom och vara med om de nya sakerna.
Åhhh....
Fast det kommer att bli så bra! Lillprinsen kommer trivas och skaffa sig lekkamrater och leva ett eget litet liv om dagarna och så småningom kommer han ju kunna berätta för oss vad som har hänt under dagen. Ibland får jag för mig att det är för föräldrarnas skull som inskolningen tar 2 veckor. Så att man hinner vänja sig vid tanken :-)


Jag trodde nästan att det var ett syskon på gång. Ni vet, när mensen drar över några dagar och man mår lite halvmysko. Hann börja hoppas. Hann testa 2 gånger med stickorna från testlagret som (såklart) var negativa. Läste på nätet och tänkte att jag testade nog bara lite för tidigt?! Men så 4-5 dagar försenad så kom mensen. Blää. Kalldusch. Jag som hann hoppas så.
Upp som en sol och ner som en pannkaka...