Trötthet och dagisrapport

Den här tröttheten är inte att leka med. Huvva. Är som om någon slog mig rejält med en gummiklubba i huvudet för drygt en vecka sen. Lite samma som i början av graviditeten då jag väntade Emil. Med tanke på hur blodet forsade är det inte konstigt att jag fick en enorm järnbrist. Jag knaprar hemofer så det känns som det sprutar ur öronen, men än känner jag inte av någon förbättring.
Det är den här känslan att man skulle vilja göra som Emil gör när han inte får som han vill - att vilja lägga sig på mage på golvet och störtböla... :-)

Det går i alla fall lätt att lämna honom på dagis nu. Han verkar gilla sina dagisfröknar och blir numera inte ledsen när man lämnar honom. Lite separationsångest har han nog för det är riktiga bamsekramar man får när man ska lämna honom. Flera stycken, men sen när dagispersonalen tar över ler han mot mig och vinkar glatt. Skönt för mammahjärtat att inte behöva lämna en ledsen kille med panik i blicken!! Så mycket bättre magkänsla när man kan vinka glatt åt varandra istället!
Fast ändå...tänk om man hade råd att vara hemma med honom!! Jag vill inte missa allt han lär sig!
I förrgår gick han sina 4-5 första steg utan att hålla i sig... Han har ju liksom inte sett vitsen med att gå, eftersom han är så himla snabb på sitt rumphasande/hoppande. Han har tagit något enstaka steg hemma bara. Han vill inte ramla så nu när han ställer sig upp på golvet utan stöd är han jättestadig och när man håller honom och han går behöver han inget stöd, mer än det moraliska stödet att få hålla i handen. Men de här första stegen vill man ju vara med och uppleva!! Det och mycket annat.
De är priviligerade de som jobbar på dagis, som får vara med våra underbara ungar!! :-)