Förlossningsberättelse del 3

Här kommer sista delen.
Efter att jag fick den större masken funkade det lite bättre med lustgasen. Jag vågade mig också på lite djupare andetag så att jag fick i mig lite mer gas och då blev det ju bättre effekt. Jag var ju livrädd att bli snurrig av den, men det blev jag inte!
Sista delen av förlossningen minns jag inte lika bra, men har fått en del återberättat av sambon.
Jag morrade åt sköterskan och barnmorskan. De försökte ta min lustgas mot slutet. Jag bevakade den som en hök...
Lyckades kompromissa mig till att få ta ett andetag i början av varje värk. Fråga mig inte varför, för någon vidare effekt av lustgasen lär det ju inte ha varit. Men det var skönt att ha någonting att fokusera på. Ett andetag i masken och så krysta för kung och fosterland :-)
Han åkte fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ja, kanske inte hela vägen tillbaka, men bitvis kändes det så. Jag blev tröttare och tröttare. De peppade mig och sa att det inte var långt kvar nu. Inte förrän sambon sa att nu var det nära så trodde jag på det och orkade ta i det sista.
Kl 2:20 kom han äntligen ut efter över en timme av krystvärkar.
4330 gram och 55 cm (då fick de inte ut benet ordentligt så han var lite längre egentligen).

Vi fick stanna på bb till den 27:e (nästan 3 dagar) eftersom han hade lite gulsot.
Sen tog det över 2 veckor innan vi bestämde oss för att han skulle heta Emil. Vi hade en A4-sida med namn vi gillade. Men inget av dem (!) passade på honom. Så Emil var inte ens ett namn på listan :-)

Förlossningsberättelse del 2

Väl inne möts vi av en barnmorska jag kände att jag instinktivt inte gillade alls. Inte kul!
Kändes jättejobbigt om man skulle behöva be att få byta... men jag tänkte att vi blir nog ändå hemskickade.
Hon kopplade upp ctg och frågade om jag blödit någonting (teckningsblödning). Eftersom jag inte sett något blod så trodde hon inte att det var någonting på gång. Hon ville i alla fall känna på livmodertappen.
Till min stora förvåning var tappen helt utplånad och jag var 3 cm öppen och hon sa att hem skulle jag inte åka i alla fall utan jag skulle få ett förlossningsrum.
Snopet! Jag som känt mig så fånig och inte blev det bättre av hennes attityd som gjorde att man undrade varför vi åkt in överhuvudtaget.

Strax efter kom hon in på förlossningsrummet och skulle sätta en venport (eller vad det heter) i handen. Det gjorde SKITONT! Jag som är (har varit) sååå spruträdd... Det har ju gått över med ivf-försöket och alla sprutor, men då kom det tillbaka som ett brev på posten. Hon lyckades inte få in den utan försökte och försökte och försökte innan hon gav upp. Min hand blev alldeles blå och jag fick en rejäl bula :-/ men ingen nål i hand. "Oj, vilket segt skinn du hade" var hennes kommentar. Det här får nästa barnmorska fixa för jag slutar nu. PUH, tänkte jag. Hoppas på bättre personkemi med nästa person.

Nästa barnmorska och undersköterska som kom var MYCKET trevligare! Värkarna kom lite tätare och de visade gåstolen och tyckte jag skulle prova att hänga på den. Det funkade inte alls. Så fort jag lutade mig framåt så gjorde det skitont. Likaså när jag satt ner.
Så jag vankade runt runt i rummet och skojade med sambon att det här barnet kommer födas av en gående mamma :-D

TENS-apparaten använde jag redan när vi åkte hemifrån och hade den igång ganska länge under förlossningen, men jag tyckte inte den hjälpte så mycket ju längre in i förlossningen jag kom.

Sen provade jag på lustgasen. Ville hinna öva lite innan det blev värre. Men jag fick panik av munstycket. Kändes inte som jag fick in tillräckligt med luft och den satt så tajt över näsan.
Till slut tyckte de att jag fick väl använda bara själva munstycket då, om sambon manövrerade masken så att jag andades ut i den. Så det körde vi på. Inte optimalt eftersom man ändå andades lite genom näsan och på så sätt inte utnyttjade lustgasen på rätt sätt. Tyckte inte att den hjälpte värst mycket. Minns inga tider och hur öppen jag var och så, men rätt vad det var så var det dags att byta barnmorska och sköterska igen. GULP. Tänk om de inte var bra och de skulle ju vara med till slutet...
Men de var (nästan) lika bra de :-) Vilken tur!

Det gjorde alltmer ont och värkarna kom tätare och tätare, och eftersom jag inte visste hur ont det skulle göra senare och inte heller hur lång tid det var kvar så bestämde jag mig för ryggbedövning i alla fall. Trots att plan A var att klara mig på lustgasen.
Hade ju fått rådet att OM jag ville ha ryggbedövningen så skulle jag inte vänta för länge med att ta den. Så med det i bakhuvudet sa jag till i relativt god tid tyckte jag. Narkosläkaren skulle komma relativt snabbt. Men det gjorde han ju inte... Det dröjde och dröjde. Har ingen tidsuppfattning, men för min del kändes det som det tog nästan en timme innan han kom, men jag vet inte hur nära sanningen det är :-)
Under tiden han la bedövningen hann jag med att få 3-4 värkar. Väldigt drygt när man var tvungen att ligga helt still. Sa till varje gång för jag var ju tvungen att skruva mig lite.
Det var helt underbart strax efter ryggbedövningen tagit! Gjorde inte ont alls :-) Men sen började det så småningom igen. Fast mer som världens tryck än som ont. Fast det gjorde ont ändå.
Svårt att förklara!
De sista (barnmorskan + sköterskan) ville att jag skulle prova med masken och lustgasen igen. Samma panikkänsla igen. Då sa de att det fanns en storlek större på mask och ville testa den. Jag var skeptisk. Har ju lite klaustrofobi... Men det funkade skitbra! Så från och med då funkade lustgasen lite bättre!

Förlossningsberättelse del 1

Ja, gott om tid är det ont om... men nu ska jag försöka att i alla fall börja med förlossningsberättelsen.
Det hela började med att sambon kände sig lite småförkyld när jag gått över tiden 9 dagar. Jag fick då lite småpanik och bad honom sova i gästrummet. Såg framför mig en igångsättning samtidigt som jag var genomförkyld och täppt i näsan och febrig... :-) Så han sov i gästrummet och jag i vårt sovrum natten till den 24:e augusti.
Klockan 3:38 vaknade jag med lite mensvärk som kom och gick.
Hmm, tänkte jag. Kan det vara... Nä, det borde ju göra mer ont. Försökte somna om, men det gick inte. Låg och surfade lite på mobilen och väntade på att det skulle bli morgon. Det var ju fredag och sambon skulle jobba och eftersom han är lättväckt ville jag inte väcka honom så tidigt.

Lyckades aldrig somna om. Laddade hem en värkapp på mobilen och märkte att mensvärken kom och gick med ganska precis 7 minuter emellan.
Åt frukost tillsammans med sambon, noterade att det var 5-7 minuter emellan, men det gjorde inte så ont som jag hade förväntat mig och värkarna höll bara i sig 30-45 sekunder.
Sambon ville att jag skulle ringa till förlossningen, men jag kände mig jättefånig och trodde det var falskt alarm,
Ringde in i alla fall och frågade vad barnmorskan tyckte. Sa som det var att sambon har 30 minuter hem från jobbet och sen har vi ca en timmes väg in till sjukhuset. Hon tyckte absolut att sambon skulle vara hemma och inte åka till jobbet. Vi var välkomna in om det blev tätare mellan värkarna eller om jag kände att jag ville ha hjälp med smärtlindringen. Barnmorskan på mvc hade ju sagt att vi skulle åka när det var 5 minuter emellan, inte vänta längre eftersom vi har så långt till förlossningen.
Så sambon och jag diskuterade hur vi skulle göra. Jag tyckte att vi åker väl in då, skönt att kolla även om de säkert skickar hem oss igen. Men vi gjorde oss ingen större brådska. Sambon fixade vatten till hästarna och tittade till dem, fixade i ordning åt katten, loggade in på datorn och jobbade lite :-)
Själv åt jag klart frukosten, kollade igenom kom-ihåg-listan, vattnade blommor (!). Sambon kollade lite då och då med mig "hur långt är det emellan nu då?", varpå jag typ hälften av gångerna hade förlagt min mobil och missat att kolla. När jag väl klockade så var det allt mellan 3 minuter och 7 minuter emellan, men oftast 5 minuter. Då åkte vi.