Ångest och hemlängtan

Första dagen på jobbet. Hemlängtan? Ja. Skönt att äta lunch alldeles ensam ute på verandan på jobbet? Ja. Skönt att äntligen få vara ensam och jobba. Nääääe. Jag saknar min lille E!!! Nu är det ju inte ett dugg synd om honom för han och hans far har det nog alldeles utmärkt där hemma. Men jag saknar honom så det gör ont! Har ju inte varit ifrån varandra på ett helt år bortsett från mina dagar på sjukhuset då jag opererades. Sötungen hade flinat förtjust imorse och vinkat mot sovrummet och trodde väl alldeles säkert att mamman låg där inne och gömde sig under täcket. Höll nästan på att börja böla när sambon berättade detta. Längtar hem nåt enormt! Jag vill inte vara ifrån min lilla bebis... Fast någon bebis är han ju inte längre. Han fyllde ett igår <3 Helt otroligt vad tiden går fort! Är tråkigt att jag inte uppdaterat på så länge, men känner ändå att jag har prioriterat rätt. Vi har renoverat en hel del under våren/sommaren och all annan tid har jag ägnat åt E. Det är ju det jag helst vill. Han har inte börjat gå än, men övar på att ställa sig upp. Kryper gör han inte heller för han tar sig fram genom att hasa på rumpan. Fort går det! När han har bråttom så flyger han fram över golvet! På riktigt!! Hela kroppen lättar från golvet när han tar sats med armarna. Känner att jag är ju här på jobbet fysiskt, men i huvudet är jag fortfarande hemma och gungar och leker med klossar och lego duplo och bollar och annat. Nåja, det är väl säkert nyttigt att han får sakna mig lite.