Tröttheten

Den här tröttheten är hemsk!
Jag går och lägger mig kl 21. Halv sex ringer väckarklockan och jag är så gott som D Ö D.
Sen är jag trött heeeela dagen. Blä!!
Känner ibland (ganska ofta tyvärr) för att göra som Emil - lägga mig på mage på golvet och gråta...

Jag vill inte vara zombie. Jag vill jobba (och göra ett BRA jobb), men jag har ingen ork!
Känns inte heller som att man kan vara hemma bara för att man är trött :-(
Tids nog har väl järntabletterna effekt. Än så länge skulle jag helst vilja sova dygnet runt...

Control Alt Delete

Fick en akuttid igår när jag ringde gynakuten så bara att lämna jobbet och åka. Skönt det iofs!
Läkaren hittade ingenting i livmodern (förutom en massa blod, men inga graviditetsrester), äggstockarna såg bra ut och graviditetstestet var jättenegativt. Så hon drog slutsatsen att det nog var hormonerna som fått spunk.
Fick Primolut-Nor som jag ska äta 10 dagar. Det är progesteronliknande och ersätter alltså det kroppsegna gulkroppshormonet. Så nu ska jag sluta blöda på ca 2 dygn, sen ska jag få en blödning efter tablettkuren och systemet ska "starta om" och hamna rätt i cykeln igen.
Om inte så ska jag höra av mig igen.
Så var man nästan uppe i frikort igen då... Jag som inte ens gillar sjukhus ;-)

Man är ju lite härdad efter IVF-behandling i alla fall. Hoppade upp i gynstolen, la armarna bakom huvudet för att kunna kolla själv på skärmen (man vill ju ha koll... ;-) ). Sen när hon ville köra in en kateter och spola med lite koksaltlösning lyfte jag inte ens på ögonbrynen.
Hon försäkrade att det knappt skulle kännas och att jag skulle slappna av bara, så tittade hon till på mig. Ja, som du gör redan ser jag. Hahaha. Efter utredning och senare äggplock så känns ju lite spolning som en bagatell ;-) Kändes ingenting överhuvudtaget bortsett från när koksaltlösningen rann ut då. Då kändes det ju lite blött, men inget annat.
IVF-resan har [förutom att den givit mig finaste lilla sonen] definitivt botat både min sprutskräck och min motvilja att gå till en gynekolog. :-D
Fast...titta på sprutorna när de tappar blod fixar jag inte än, men det är stort att inte ens få småångest vid tanken på blodprov!

Emil 1 år och sju månader idag!

Min älskling börjar bli stor!!
Ända sen januari har han kunnat öppna dörrar och tända lampor.
I februari började han gå.
Nu tar han sig uppför trappan på egen hand och med STOR glädje :-)
Mamman och pappan är inte lika glada åt det sistnämnda. I helgen fick han för sig att resa sig till stående mitt i trappan. Föräldrarna fick nästan hjärtinfarkt...

Oftast en väldigt glad kille, men han är envis som synden och han har absolut humör... :-D
Får han inte som han vill så lägger han sig på mage och skriker/gråter.
Jag kommer bli en sån där mamma vars barn ligger på golvet på ICA och vrålar medan man själv shoppar vidare och låtsas som att det regnar ;-)
Men jag försöker tänka att det är ju BRA att han vet vad han vill. Sen när han blir större är det ju en mycket bra egenskap.

När man lämnar på dagis får man många stora kramar och när man hämtar blir han såååå lycklig och vinkar hejdå åt fröknarna så ivrigt att jag nästan tror att armen ska lossna.
Han sover fortfarande ca 2 timmar efter lunchen och somnar för kvällen runt kl 19. Sen sover han 12-14 timmar (utom när det är jobbardagar för då måste jag väcka honom kl 6).

Han gillar sina böcker och att läsa tidningar, helst färgglada. Reklamblad funkar finfint. Ingen som blir arg om man strimlar dem heller ;-)

Bilar är jättekul. Mycket roligare än dockor. Konstigt det där! Vi har inte haft förutfattade meningar utan han får leka med både "tjejleksaker" och "killeksaker". Det är ju BARNLEKSAKER anser jag. Men han gillar tåget som låter och går av sig självt och han gillar bilar.

Uppdatering

Tänkte mest skriva ner lite för egen del så att jag inte glömmer bort sen.
Upptäckte vad mycket man faktiskt glömmer och är glad att jag bloggade så flitigt när jag blev gravid med Emil. Det är många gånger som jag gått tillbaka och kollat och läst.
Så det här kanske inte är av så stort allmänintresse...

Blödde rätt mycket efter missfallet i 2-3 veckor, sen var det mycket mindre (som slemsträngar med blod) ett tag. 13 mars började det blöda mer. Aha, mens tänkte jag då. Ingen mensvärk alls (vad najs, jag som är van att ligga dubbelvikt och kallsvettas 1-2 dagar varje månad). Sen fortsatte det blöda. Tänkte att det påminde ju lite om mensen i januari då jag förmodligen var gravid (hade ju mensvärkliknande smärtor utan mens 2 veckor innan mensen och kunde få ut mjölkdroppar från brösten). Den höll ju på 1,5 vecka istället för 6-7 dagar och blödningen var inte lika kraftig som vanligt och heller inte mensvärken.
Nu är jag uppe i 13 dagar mens och inte verkar det avta heller. Har ingen feber så det borde inte vara någon infektion, testar negativt på graviditetstesten (gjorde jag i januari också då jag tydligen var gravid trots allt).
11 mars blev jag magsjuk och det höll i sig ända till 20 mars. Så jag KAN ju ha haft ont i magen, men inget som jag reagerat på eftersom jag haft magknip och diarré. Skumt!

Så nu är järnvärdena fortsatt alldeles för låga, men håller på och äter järn igen.
Är lite fundersam på om jag måste kontakta sjukvården snart. Kan ju inte vara hälsosamt att blöda 2 månader, även om 1-2 veckor var mycket mindre blod.
Brösten känns lite större än vanligt och bröstvårtorna är känsligare, men det kanske hänger kvar från graviditeten i januari??
Man kan ju bli förvirrad för mindre...
Vore himla trevligt med ett VUL och se hur det ser ut. Gravid? (Troligen inte) Inflammation? (Kanske?) Vad annars?? Något blodkärl som står och läcker ut blod? Det är ju mörkrött och färskt det som kommer.

Ledsen för tråkigt och ofräscht inlägg, men det är mer en minnesanteckning för min skull :-)