Jo, det var ju så som så att jag längtade väldigt mycket efter vår lille Emil. Så nu borde jag ju vara jättenöjd och tacksam att vi fick en så fin son trots att det tog sån tid att jag nästan hann misströsta och trodde att jag aldrig skulle få ett eget barn.
Men nu...mycket vill ha mer sägs det ju. Jag vill (självklart) ha syskon till Emil.
Pappan är inte fullt lika övertygad om det förträffliga med två små vildar där hemma, men snart så ;-)
Men det här med barnlösheten hänger ju lite som ett stort svart moln över en. Man är ju inte på något sätt garanterad att det fungerar nästa gång bara för att första ivf-försöket var en framgång. Lite känns det ju som att jag borde vara nöjd med min fina son, när det finns så MÅNGA som ännu inte lyckats bli gravida och få ett friskt, levande barn än. Jag fattar ju att det inte ger någon annan sämre chans bara för att vi skulle få ett till barn (om vi nu skulle lyckas med det), men någonstans där i bakhuvudet finns tankar om att det borde vara rättvist etc. Tror att har man en gång varit ofrivilligt barnlös, så är man påverkad av det och tänker lite annorlunda än "vanliga människor".
Känner mig lite rädd för att hoppas på syskon samtidigt som jag känner att det är någonting jag vill ska ske ganska snart så att det inte skiljer alltför mycket i ålder på dem så att de har glädje av varandra under hela uppväxten, inte bara sen när de är vuxna. Många tankar är det som snurrar.
Bättre att umgås med Emil än att jobba för då är det full rulle och man hinner inte tänka på annat utan det ska lekas och gungas och ätas och busas :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar