Om jag skulle vara gravid så är jag i vecka 4+4 idag. Nu tror jag inte att jag är det. Jag tror bara att kroppen spelar mig ett spratt. Mensen var ju lite försenad förra månaden också och då blödde jag 1,5 vecka istället för knappt 1 som är normalfallet. Skumt!
Den brukade ju vara som en klocka - någonstans 25-28 dagar kom den alltid förut. Nu är det 32 idag.
Men efter att ha hoppats i 9 år (eller, ok då 8... tiden då jag väntade Emil kan jag ju inte räkna med) så har jag inga stora förhoppningar. Vågar inte ens hoppas för då blir jag så besviken. Statistiken säger ju helt klart att mensen bara är sen.
Men den lilla ologiska delen av hjärnan gör små glädjeskutt och frivolter av hopp. Någonstans där inne finns en så stark längtan om syskon till Emil.
Jag säger att det är för hans skull jag vill ha en till. Visst är det så, men det är också till stor del för min skull. Jag vill verkligen uppleva allt det här igen. Även bajsblöjor, nattvak och annat jobbigt.
Emil ger mig så otroligt mycket! Han är det finaste jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar