Jag har svårt att bestämma mig för hur vi ska göra med att tala om att Emil är ivf-barn.
Några vet, andra inte.
Känns som en del ser annorlunda på ivf-barn. Själv tycker jag det inte är några konstigheter alls, möjligen är ivf-barnen ännu mer efterlängtade än "vanliga" barn.
Vi har ju väntat och längtat sååå länge att tacksamheten över att få ett barn nästan inte har några gränser!
Men för andra är han ju ett barn som alla andra och hur han blev till spelar ju ingen roll.
Frågar han själv kommer jag givetvis berätta som det är. Med betoning på att han var extra efterlängtad och önskad och bara väntade lite längre på att komma till oss. Att "provrörsbarn" är någonting positivt och inget han ska bli retad för av sina kompisar för hans mamma och pappa ville VERKLIGEN ha honom!
Men annars har jag inget behov av att tala om det för allt och alla.
Jag vet inte heller hur vi kommer att göra.. Jag tror att vi kommer att berätta när han är vuxen.. Jag vet inte om sånt här är ärftligt eller bara har andra orsaker, men om han själv precis som sin far, har svårt att få barn så kanske det är skönt att veta hur han kom till.. Jag har ju också börjat skriva ner en hel del om hans första tid i ett word-dokument, och tänkt göra en bok av det som han kan få när han är stor, och där känns det ju också som en naturlig del av berättelsen.. och som du säger, få berätta hur efterlängtad han varit!
SvaraRaderaVad smart! Man glömmer ju så fort. Jag har kladdat ner lite kom-ihåg här i bloggen och lite i min almanacka. Men har inte tänkt på att sammanställa det i text. Ska kanske ta tag i det för rätt vad det är han 3 år och man minns bebistiden som en suddig dimma... :-S
RaderaMan vill ju minnas ALLT! (Ja, kanske inte bajsfesterna en gång i veckan, men allt det andra) :-D