Kollegan kom nyss och berättade att hon fått missfall. Kände genast ett hugg i hjärtat och tyckte såå synd om henne. Var ju liksom mitt fel att hon blev tvungen att "outa" sin graviditet så tidigt på jobbet eftersom jag behövde hjälp med arbete med farliga kemikalier... När vi undrade om hon kunde göra de sakerna åt mig så blev hon ju tvungen att berätta.
Samtidigt var det en blandad känsla för en våg av tacksamhet kom över mig. Att jag ÄR gravid. Att allt har gått så bra så här länge. Att jag får uppleva det här och förhoppningsvis sitter där om knappt 4 månader med en ljuvlig liten bebis i famnen...
Tacksamhet. Och lite sorg för hennes skull. Jag kan inte tänka mig hur missfall känns. Jag vet ju bara hur det känns att aldrig någonsin bli gravid när alla andra runt omkring blir det. Fick lite smolk i min glädjebägare idag. Vecka 25 och 60% av graviditeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar